Vad väntar mänskligheten nästa? Denna fråga är av intresse inte bara för futurologer utan också för den vanliga mannen på gatan. Om vi kortfattat beskriver hela Homo sapiens kända historia, kan vi konstatera att detta är en evig kamp för existens, ett evigt krig med naturen, djur, växter och med sin egen sort.
Att tro att det kommer att finnas något eller något annat innebär att falla i illusioner. Kampen med sig själv får bara nya varv. Den territoriella uppdelningen av världen har slutförts, omfördelningen av världen mellan oligarkerna har börjat, V. I. Lenin skrev om det i början av 20-talet i sitt arbete "Imperialism som kapitalismens nyaste stadium (en populär uppsats)", publicerad 1917. V. I. Lenin beskrev funktionerna i kapitalismens nya skede och noterade att "… imperialismen är (1) – monopolistisk kapitalism; (2) – parasitisk eller förfallande kapitalism; (3) – döende kapitalism." Han hävdade att imperialismen representerar kapitalismens högsta och sista skede, varefter den börjar "… övergången från kapitalisten till en högre socioekonomisk ordning."
Imperialismen förlitade sig på en högre utvecklingsnivå av produktiva krafter och kännetecknades av en högre grad av koncentration av produktion och kapital, utvecklingen av kapitalistiska relationer i djupet. För att centralt kunna förse sina företag med energi, råvaror, transport, ekonomi och arbetskraft har monopol i allt högre grad tillgripit statliga organ. Som ett resultat började ett system för statlig monopolistisk reglering av ekonomin ta form, som agerade i monopolens intresse, säkerställde ökat utnyttjande av arbetare och kränkte små-och medelbourgeoisins intressen. Först och främst har kapitalismens huvudsakliga motsättning fördjupats – mellan produktionens sociala natur och den privatkapitalistiska formen av anslag. Detta uttrycktes å ena sidan i en ökning av produktionen av olika varor. Deras skapande krävde det samordnade arbetet för miljontals arbetare. Detta förstärkte produktionens sociala natur. Å andra sidan, som ett resultat av kapitalkoncentrationen i händerna på en smal cirkel av människor, tilldelade de de flesta av de producerade varorna. Privatkapitalistiska anslag tog på sig alltmer fula former.
Som ett resultat av fördjupningen av kapitalismens grundläggande motsättning har periodiska ekonomiska kriser av överproduktion blivit vanligare, långvariga och destruktiva. I strävan efter vinster utvidgade monopolen produktionen ännu snabbare och rånade massorna ännu mer nådelöst, som förlorade möjligheten att köpa de varor de producerade. I strävan efter vinst har den finansiella oligarkin påskyndat överföringen av enorma mängder kapital till de mest lönsamma branscherna. Som ett resultat, med kapitalismens inträde i det högsta stadiet, intensifierades ojämnheten som kännetecknar dess utveckling. Ökningen av skillnaden mellan produktionsförhållandena och produktivkrafternas natur har lett till en ökning av den ojämna utvecklingen av ekonomin och politiken i kapitalistiska länder. I allt högre grad åtföljdes produktivkrafternas framsteg av en ideologisk och politisk reaktion. Aktivt motsätter sig omstruktureringen av sociala relationer, hindrade hon slutligen utvecklingen av produktiva krafter. Allt detta fördjupade och förvärrade motsägelserna: a) mellan arbete och kapital; b) mellan metropoler och kolonier, halvkolonier och andra beroende länder; c) mellan imperialistiska stater. Motsägelserna resulterade i allt större och skarpa sammandrabbningar, krig och "färgrevolutioner", som storbourgeoisin själv provocerar för att avlägsna oönskade härskare och sätta dockor.
Imperialismen, som V. I. Lenin påpekade, leder " till annekteringar, till förstärkning av nationellt förtryck och följaktligen också till förvärring av motstånd. Koloniernas folk, halvkolonier och andra beroende länder svarade på rånet och utnyttjandet av den finansiella oligarkin med ökat motstånd mot kolonisatörerna.
Imperialismen har lett till en förstärkning av militarismen. Detta berodde på den finansiella oligarkins önskan: a) att hålla koloniernas och beroende ländernas folk underkastelse, b) att utöka sina ägodelar och inflytandesfärer på bekostnad av andra makter, c) att undertrycka arbetarnas motstånd inom sitt land och slutligen d) att öka sina vinster genom militära order.